Den tidiga 25-års krisen?
Den hyfsat totala förvirringen hägrar fortfarande i mitt liv. Typ livskris lagom efter att man faktiskt insett att man är singel och ska ta tag i sitt liv. Kanske är det en för tidig 25-års kris? Säg den som vet, eller fråga mig när jag kommit ut på andra sidan!
Eller den kanske inte är för tidig? Jag fyller år i februari. Det är bara 3 månader tills jag avverkat 1/4 av mitt liv och lagt två seriösa förhållanden bakom mig... jävlar den tanken har inte slagit mig förrän jag skrev den nu.
Skit också.
Men jag vägrar - ge mig - el just för stunden har jag delvis gett upp lite. Detta var vad jag ville för bara några månader sedan och vill egentligen fortfarande, men måste det, allvarligt talat, vara så svårt?
Förutom mitt eminenta ältande, vilket ju aldrig verkar ta slut, så verkar det ändå gro ett litet litet litet hopp om en ljusare framtid?
Jag känner mig oerhört kvinnlig och nästan lite väl förutsägbar när jag säger att jag inget hellre vill än att hitta mig en snygg, rolig, händig - inte en massa valkar på händerna, SMART, intellektuell och underfundig hunk = sexig kille som gärna ligger inne med lite brains att berika mitt liv med.
Såhär ser min framtida kontaktannons ut:
Du snygga man med en kropp som en gud alt. vältränad och hyfsat normalbyggda - gärna över average - man kan gärna höra av dig när du kan överraska mig med din intelligens och humor du får gärna ha långa behag som jag kan låna då och då. Framförallt ska du acceptera mig förbehållslöst och gärna omfamna mina mindre attraktiva sidor = nojjor och aggressiva utbrott som kan komma dagligen. Ger du mig allt detta är jag din på obestämd tid!
Svar skickas till "Lucky You".
Och då för att tillägga - mitt liv blir inte helt bara för att en man finns med i det. Man tusan i det vad jag är ett litet flockdjur som vill leva i tvåsamhet. Hellre kämpa i motvind tillsammans med någon än att ha medvind ensam.
Eller den kanske inte är för tidig? Jag fyller år i februari. Det är bara 3 månader tills jag avverkat 1/4 av mitt liv och lagt två seriösa förhållanden bakom mig... jävlar den tanken har inte slagit mig förrän jag skrev den nu.
Skit också.
Men jag vägrar - ge mig - el just för stunden har jag delvis gett upp lite. Detta var vad jag ville för bara några månader sedan och vill egentligen fortfarande, men måste det, allvarligt talat, vara så svårt?
Förutom mitt eminenta ältande, vilket ju aldrig verkar ta slut, så verkar det ändå gro ett litet litet litet hopp om en ljusare framtid?
Jag känner mig oerhört kvinnlig och nästan lite väl förutsägbar när jag säger att jag inget hellre vill än att hitta mig en snygg, rolig, händig - inte en massa valkar på händerna, SMART, intellektuell och underfundig hunk = sexig kille som gärna ligger inne med lite brains att berika mitt liv med.
Såhär ser min framtida kontaktannons ut:
Du snygga man med en kropp som en gud alt. vältränad och hyfsat normalbyggda - gärna över average - man kan gärna höra av dig när du kan överraska mig med din intelligens och humor du får gärna ha långa behag som jag kan låna då och då. Framförallt ska du acceptera mig förbehållslöst och gärna omfamna mina mindre attraktiva sidor = nojjor och aggressiva utbrott som kan komma dagligen. Ger du mig allt detta är jag din på obestämd tid!
Svar skickas till "Lucky You".
Och då för att tillägga - mitt liv blir inte helt bara för att en man finns med i det. Man tusan i det vad jag är ett litet flockdjur som vill leva i tvåsamhet. Hellre kämpa i motvind tillsammans med någon än att ha medvind ensam.
Kommentarer
Postat av: ☆ m a l i n .
Jag har också börjat få en mindre 25-årskris haha... Inte för att ha avverkat 1/4 av mitt liv (så får du inte tänka!!) utan för att det känns så avlägset att vara klar med en utbildning, ha ett bra jobb och ha familj. MEN man ska inte skriva ner det sådär i ord för då ser det helt hemskt ut =) Skriv i såna fall allt du hunnit med på bara 25 år ;)
Och människan är ett flockdjur, det kommer snart en ensam hunkig hane och trånar efter ditt sällskap ;) hihi..
Trackback
