Själen utanpå mig själv.

Denna veckan har än så länge varit i särklass den värsta på en väldigt lång tid. Hur många trappsteg ner mot mörkret ska man ta innan det tar slut?

Jag som i vanliga fall brukar vara en expert på att stoppa undan känslor och försöka ta tag i dem vid ett senare tillfälle har gjort en helomvändning. Har lagt själen utanpå mig själv.

Hur länge ska man sväva i någon slags ovisshet? Och beror ovissheten på mig som kanske vägrar ta in och lyssna på vad som egentligen sägs? Hur mycket kan man kräva av en annan människa? Hur mycket går att ge av sig själv utan att trasa sönder? Och framförallt.. hur naiv kan man vara för sitt eget bästa? 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0