Christin

Hur länge till ska man ha kvartslivskris? Inte för att den slutar upp dagen då jag fyller 26 precis (har lite tidspress då med tanke på att det är om 5 månader el ja.. kanske kanske? Jag som ändå brukar vara en tidsoptimist borde ju i så fall klara av det på 3 månader eller redan imorgon).

Härdsmältan fortsätter som en ångvält. Embrase it antar jag. Det går ju inte att supa bort den...!? Kanske kommer något vettigt ur den ialla fall. Har gått ganska hårt in i min roll som levande begravd.

1. Kommer ju aldrig in på min utbildning, som om man hoppar ner för ett stup minst 2 ggr per år då man får ett nekande svar. Och lågkonjukturen som jag går in i och med det är ju sjumilalång.

2. Vet inte om 2010 ligger på topp tio listan av bra år men får plocka bitar. Vad var det jag skrev i januari att detta skulle bli kärlekens och glädjens år? Älskar mig själv när jag är så komplett naiv och underbar. Men det är ju iaf ngn månad kvar av året. (råkade jag vara lite positiv nu?)

3. Målmedveten till döds, vet inte alltid om det är så oerhört hälsosamt. Men om jag inte får iväg min jävla ansökan till England så vet jag inte vad som händer. Hur mycket mer tid ska jag lägga ner på något som jag själv förhalar hela tiden? Målmedvetenheten sviker mig ganska grovt för stunden iaf.

4. Är lite stolt över mig själv, lyssnat mer på mig själv än på länge. Lever bara en gång dvs. våga satsa. Jag har inget att förlora (förutom ngt kilo och my sanity) men det går väl att fixa till slut.

5. Även om tanken egentligen inte går hela vägen fram... jag är BARA 25. Måste försöka förstå det själv. Verkar alltid tänka att jag är 85 och att himlen väntar runt hörnet. Hitta lite livsgnista igen helt enkelt.

6. Allting handlar ju om att bryta mönster. Inte för att jag inbillar mig att en fem veckors resa ska lösa min livssituation men alla förtjänar väl en paus från sig själv då och då? Lövas och jag ska åka till Asien. Nu måste vi bara veta VART vi ska och hitta billiga biljetter. Ekonomin spelar ju ingen roll längre! Tur att jag alltid är en spara och kan åka direkt när jag vill.

7. Den allra viktigaste insikten som i för sig brukar vara återkommande. Mina vänner, utan dem ingenting.

8. Att visa sig lite svag dör man inte av.

Denna veckan har än så länge varit i särklass den värsta på en väldigt lång tid. Hur många trappsteg ner mot mörkret ska man ta innan det tar slut?

Jag som i vanliga fall brukar vara en expert på att stoppa undan känslor och försöka ta tag i dem vid ett senare tillfälle har gjort en helomvändning. Har lagt själen utanpå mig själv.

Hur länge ska man sväva i någon slags ovisshet? Och beror ovissheten på mig som kanske vägrar ta in och lyssna på vad som egentligen sägs? Hur mycket kan man kräva av en annan människa? Hur mycket går att ge av sig själv utan att trasa sönder? Och framförallt.. hur naiv kan man vara för sitt eget bästa? 

Resultat av personlighetstestet var skrämmande likt på många punkter och stämmer säkert på fler än vad jag själv tror. "Ordning och reda pengar på fredag" kan väl sammanfatta resultatet ganska bra. Är extremt trogen och lojal i relationer. Låter lite som om man utplånar sig själv, alltid skönt att veta så man kan undvika det.


http://www.personalitypage.com/ISTJ.html

Tänk att man kan bli glad som en solstråle när det händer ngt spontant. Sallerina kom upp på en spontanvisit.
Jag i mitt älskade rutnät hoppar ur den, sisådär en gång, max 2 ggr på ett kvartal. Fantastiskt älskvärd i mina
rutiner. 

Fick bekräftat det jag redan visste, genom ett personlighetstest, att jag är i behov av rutin och för mycket människor gör mig stressad och behöver dra mig tillbaka till min kammare och bädda in mig i bomull.
Och när jag/någon händelse gör att jag hamnar utanför mitt lilla trygga centrum blir det lite rundgång i hjärnan.

Skam den som ger sig. Får ta det till mig och kan t o m få hänvisa till psykiska aspekter och fysiska reaktioner när jag inte får min planering igenom. Glädje!


Förutom att mitt jobb gör det helt omöjligt att INTE vara bland mycket människor trivs jag ändå i större sammanhang där jag kan vara lagom anonym. Spanar hellre på andra och ser vad som sker.

Ska försöka mig på att vara en händig kvinna och fixa till en furubyrå från Blocket. 300 pix för en "gedigen byrå" som pappsen säger. Ska bli intressant och se om resultatet blir ens i närheten av vad jag har tänkt mig.



Varför skriker man egentligen när man är rädd? Förutom att man uppmärksammar någon på att man är i fara... borde det inte oftare vara så att man inte gagnas av att göra ljud ifrån sig?